Visst går det att förstå delegaternas lättnad när Durbanmötet slutade i den överenskommelse som kallas Durbanpaketet. Nu kan alla åka hem till sina respektive länder med äran i behåll och - dessvärre - fortsätta som vanligt.
Paketets innehåll ska skapas under åren som kommer och börja användas 2020. Nio år kvar då mycket kommer att hända. Klimatförändringarna fortsätter och de negativa konsekvenserna blir allt tydligare.
Jordens klimatsystem är år 2020 bortom "the point of no return" om vi fortsätter att öka utsläppen, så de åtgärder som världens länder kanske vill genomföra då kommer inte att vara meningsfulla. Nu kan vi vara säkra, världens ledare löser inte klimatfrågan under den tid som fortfarande finns att lösa den - om inte många trycker på.
Förutom all besvikelse och ilska väller sorgen upp i mig när jag läser vad Lotta skriver till sina Facebookvänner. Lotta är en 19-årig medlem i Klimataktion, och tycker så här:
"Det är allvar, och just idag, söndag den 11 december 2011, kryper allvaret in under skinnet på mig. Just den här morgonen blev nämligen förhandlingarna klara på årets klimattoppmöte i Sydafrika. Hur ska vi stoppa klimatförändringarna, undrar världen, och ledarna har nu svarat med att enas bakom The Durban Package. Det varnas redan för katastrofala konsekvenser av avtalet, som har börjat kallas för ett fyragradersavtal http://www.expressen.se/nyheter/1.2648641/naturskyddsforeningen-sagar-avtalet-enormt-allvarliga-konsekvenser.
FN:s klimatpanel och forskarvärlden i stort är eniga: når vi fyra graders uppvärmning kan vi räkna med en helt annan värld, och värst av allt: skenande klimatförändringar som får oss att landa på en temperaturökning på sex grader eller mer, vilket innebär massutrotning av allt levande på planeten http://natgeotv.com/se/six_degrees/videor/sex-grader-kan-frndra-vrlden ."
Lotta och alla andra barn och unga får bära de värsta konsekvenserna av misslyckandet. Och det är så sorgligt att tänka på att vi håller på att förskingra deras framtid. För deras skull behöver vi hitta en annan väg framåt. Lotta fortsätter:
"Det är så läskigt det där så man kan nästan inte tänka på det" sa en vän till mig idag om klimatförändringarna. Jag kunde inte göra annat än hålla med, men när vår tids mest avgörande fråga skriker efter vår uppmärksamhet, så måste vi våga lyssna, vi måste våga tänka på det och framförallt: vi måste våga göra exakt det som krävs för att stoppa den här utvecklingen, vi har allt att förlora på att låta bli."Och visst är det precis som Lotta skriver, vi kan inte lösa problem om vi inte vågar se dem.
Jag förundras ibland över hur svårt det kan vara för vanligtvis minst normalbegåvade individer att ta in och förstå att vi befinner oss i en mycket allvarlig och civilisationshotande global kris. Och jag kan bli förbannad på feghet, bekvämlighet och ointresse. I nästa andetag hittar jag ursäkter för de människor som inte förstår, för vi är ändå bara människor och har starka försvarsmekanismer mot obehagligheter.
Inte finns det heller så mycket hjälp att få för alla som inte på eget initiativ sätter sig in i klimatfrågan. Imorse när SVT:s Rapport sände inslaget om den kanadensiska miljöministern som har fått krypa till korset efter hemkomsten från Durban, inleddes det med bilder på en söt isbjörn på ett isflak. Reportern säger "Det är ju det här vi vill rädda ..." Och så blir bilden på isbjörnen en hjälp för människor att distansera sig från klimatkrisen. Det här handlar inte om oss, det här är dåligt för de stackars isbjörnarna. Ytligheten i mediebevakningen blir obehaglig och förstärker den kulturella bild vi har av oss själva som skilda från, och oberoende av, jorden vi lever på.
Har Klimataktion bidragit till bilden av att klimatfrågan framför allt handlar om att rädda isbjörnar? Det kan säkert vara så, även om jag hoppas att människor förstår att Arktis med dess isbjörnar, människor och andra djur, är vår "kanariefågel i gruvan" - den som tystnade när syret tog slut.
Eller har vi i västerlandet distanserat oss så mycket att vi inte längre intuitivt förstår att om fågeln/isbjörnen dör är det fara å färde för oss? Resultaten från klimattoppmötena i Köpenhamn, Cancún och Durban talar för det.
Vi är nog många som skulle vilja ge efter för sorgen och besvikelsen. Kanske gör jag det en stund. Men sen tänker jag på Lotta som är 19 år och på alla andra unga och barn i världen. Jag ska inte släppa taget!
Elisabet Strand, talesperson, Klimataktion
Nyheter
Klimataktion på Twitter
